De kallar mig psykopat

Idag är ingen bra dag alls. Har gråtit till och från sen tidig morgon och ångesten är så stark att den tar kål på mig. Har gjorde både det ena och det andra, skrikit, gråtit, slagits och bitit. Jag blir verkligen ett monster när ångesten är som starkast, kan varken kontrollera min kropp eller skriken och det där suget i magen gör mig galen. Ni tror säkert att jag överdriver när jag skriver att jag blir ett monster eller när jag säger att jag inte kan kontrollera vad jag gör, för ''såklart du kan styra över din kropp'' tänker ni säkert, men nej, det kan jag inte. Jag blir själv förvånad när när ett glas ryker in i väggen eller när jag slår/sparkar någon eller något. Det är så illa att psykläkaren var tvungen att skriva ut tabletter.
Nej, nu ska jag ta och skriva av ,mig i min skrivbok där alla mina känslor och tankar är samlade och sedan försöka lugna ner mig och undvika speglar då jag bara blir äcklad av att se mig själv. Duschar nu mera i mörker också.

Så här ser min hand ut just nu. Om ni undrar vad det är så är det bitmärken som blivit helt blåa efter 3 timmar.

22:41

Åh vilken fin kväll jag haft. Nu har jag precis tagit mina ångestdämpande och sömntabletterna som läkaren skrivit ut, så ska alldeles strax lägga mig ner i sängen och vänta på att de ska börja värka. Hoppas ni hade en fin och mysig kväll ni med och glöm inte att ni gärna får fråga frågor till frågestunden så svarar jag nästa vecka. 

Godnatt.

Anteckningar

14/8-2013: 

För några veckor sedan trodde jag aldrig att jag skulle klara av ett till förväl. Han betydde för mycket och känslorna för starka. 

Ändå sitter jag här idag, lyssnar på regnet som smattrar mot fönsterglaset och känner mig friare än på länge. Idag vet vet jag, känslorna var inte på riktigt. Jag behöver inte hans ord för att må bra. 

Det är inte förns nu som jag inser att jag aldrig kommer kunna se förbi hur illa han gjorde mig. Kommer aldrig kunna förlåta det han gjorde fullt ut. 

Nu när jag inser det är det tags att få kontroll över mitt liv igen. Dags att ta tag i allt annat, verkligheten. 

17/8-2013:

"Jag saknar dig".

Vill skriva att jag saknar henne också, att jag aldrig slutade sakna henne. 

Men det gjorde jag. 

Någonstans längs vägen slutade jag sakna. 

Slutade känna överhuvudtaget. 

När hjärtat blöder och allt går åt helvete

Tisdag, och jag är hemma på permission. Tanken var att jag skulle äta middagen hemma idag och se hur det går, men det gick åt helvete och slutade med hysteriska skrik, tårar och själskadeförsök. Så nu vill överläkaren på psyk träffa mig imorgon. Kände på mig redan innan vi lämnat avdelningen att detta inte skulle sluta bra. 

Efter jag lugnat ner mig tog mamma och Per fram monopol som vi inte spelat på flera år. Som vanligt så vann Per överlägset, och både jag och mamma fick slut på både pengar och marker tillslut. 

20:39 fredag

Jag fixar inte dethär. Jag försöker verkligen, men jag fixar det inte. Det känns som om jag aldrig kommer bli fri från dethär, jag kommer alltid vara fast. Idag har varit en riktigt, jävla tung dag. 

Tårar, skrik, hot och ångest. Så kan man väl sammanfatta denna fredag. Fick iallafall lite fin besök av min fina vän Tyra efter mellanmålet, saknat henne så himla mycket och hon är faktist en av få vänner som visar att hon bryr sig. 

Avdelning 5 dag 2

Andra dagen här på bup. Mitt blodtryck är för lågt för att jag ska få gå själv, så jag blir runt skjutsad i en rullstol vilket suger. Har även fått ett nytt matschema med mindre mat till att börja med då det tydligen är för farligt för mitt hjärta att börja äta normala portioner på en gång. Ångesten är starkare än någonsin, är helt sönder gråten vilket ni kanske kan se på bilden ovan.
Jaja, har iallafall ett ganska stort rum och mina kontakt personer är snälla. Känner dock att jag verkligen skulle behöva prata med någon, går inte längre till min psykolog eftersom att ätstörningen var så pass akut att det fick prioteras. Åh, jag vill bara hemhemhem. Hem till mammas mat, hem till min säng, hem till våra rutiner. Jag vill hem.

Inläggning

Hej. Vet inte hur uppdateringen kommer se ut framöver. Var nämligen på ätstörningsenheten imorse och där visade det sig att jag rasat i vikt under usa resan och värdena har blivit sämre, så det var bara att gå med på inläggning då dem annars sa att de tänkte tvångsinlägga mig.

Bitit hål i huden, skrikit så jag tappat rösten, höggit knivar i händerna och slagits är vad jag har gjort under den senaste timmen. Nu kommer jag att spendera hela sommaren på ett sjukhus, wiho vad kul. Dessutom kommer jag troligen inte få börja nian till hösten. Älskar mitt liv.

Älskade farfar

Idag har jag träffat min farfar för första gången på 6år. Han ligger just på sjukhuset och jag har aldrig sett honom såhär dålig, men ändå skojjar han med sjuksystrarna, skrattar och säger hur vacker och stor jag blivit och bara ler. Kan inte annat än att bli glad när man är runt honom, även om det var jobbigt att se honom sådär.

Igår var vi på islands of adventure och det var så himlans kul. Åkte allting och jag är jättestolt, åkte därifrån när det stängde klockan tio i genomblöta kläder hela familjen. Imorgon ska vi till universal och det ser jag fram emot. Åker hem om en vecka, måste säga att jag saknar sverige lite, värmen och fuktigheten börjar bli lite för mycket och jag vill hem till de svenska jordgubbarna.

11:23 - Orlando

Jag har det så bra här borta och jag försöker njuta så mycket som möjligt. Men det är så jäkla svårt. Jag vill kunna vara som alla andra. Jag vill också kunna äta allt som de andra i familjen äter, kunna äta munkar, glass, läsk, hamburgare, potatis osv. Men det går bara inte. Jag bestämer innan att: "nu jävlar, nu ska jag ta det som de andra tar!" Men sen när det väl är dags så tar det tvärstopp och jag får panik och det slutar med att det inte blir något.
Ska det behöva vara såhär?

Har jättemånga fina kort som jag jättegärna skulle vilja visa er, men risken för att någon blir triggad är stor, och jag vill inte vara med och bidra till det.

Saker ni kanske inte visste...

* Jag är beroende av min mobil. Har med den överallt, har den till och med under kudden när jag ska sova. 

* Jag var modell för gustavsvik en kort period när jag var 12.

* Jag är beroende av matbilder. Sjukt egentligen, men jag kan sitta och titta på bilder på mat i flera timmar. 

* Den äldsta personen jag kysst var 21. Tro det eller ej, men så är det.

* Jag älskar att åka bil och tåg. Det är så mysigt, speciellt när det regnar och man har bra musik i öronen. 

* Jag älskar att göra saker som jag egentligen inte får. Om någon säger åt mig att jag inte får göra en sak, så är det precis det jag vill göra och faktist oftast gör. Därför hamnar ofta i trubbel, haha.  

* Känslan av att veta att killen jag gillar gillar mig tillbaka är nog den bästa. 

Någonting här som ni inte visste eller som ni blev förvånade över? ;)

Glädje, ilska, skratt och tårar

Hej! Jag skrev ett inlägg tidigare idag, men det verkar inte som att det vill publiceras. 

Fick iallafall besked om att jag får åka med till usa! Värdena var samma och vikten stod stilla, men de sa att dem inte kan förbjuda mig att åka, så inatt beger jag mig mot staterna. Är hur glad som helst över det. 

Idag har vi haft en massa folk här hemma på lunch, vi åt buff'é från 4:e våningen och ångesten var så stark att jag bara ville välta omkull atting, skrika och springa därifrån. Buffé och resturang mat är något som jag tycker är bland det svåraste som finns. Men jag fixade det tillslut. Mamma kom hem för att stötta och lägga upp maten åt mig, så det gick ganska bra faktist. Mamma är nämligen den ända som jag litar på att hon lägger upp en normal portion och inte mer. 

Var även på ett nytt möte hos erikbergsgården idag  och där blev det mycket skrik och tårar från min sida. Gillar inte alls att vara där och gillar inte läkarna heller. 

Men efter att jag fått komma hem och lugnat ner mig en aning så kom Per upp, vi snackade lite och löste det.  Skiter i vad läkarna säger just nu faktist. 

Titta rakt fram och inte runt om

Bjuder på en bild som min kusin hittade på mig för någon månad sedan som togs när jag fyllde ett. 

Tror inte riktigt att jag skulle åkt till skolan nu i efterhand. Efter bara en timma där var jag helt slut, min kropp började smådarra och mina ben ville bara vika sig. Trotts att jag varit hemma och vilat i flera timmar och ätit så släpper det inte. Så nu tänkte jag att jag skulle ta mig ner och fylla upp badkaret med varmvatten och lägga mig där en stund. 

Imorgon är det skolavslutning som jag hade tänkt jag skulle försöka gå på, och senare på eftermiddagen ska jag iväg till erikbergsgården. Jag hoppas verkligen att de kan ge mig ett besked på om jag får åka till usa eller inte, men om dem inte kan ge ett direkt besked imorgon så får vi det på onsdag när vi ska dit igen. 

Ni får ha en fin måndagskväll.

Biffy Clyro – Know Your Quarry

Hon vill leva, inte bara överleva

Fredag. Kan inte bestämma mig för om denna dag har varit bra eller dålig. Har varit ute i solen nästintill hela dagen men har gått runt och känt mig som ett tomt skal hela dagen. Den ända känslan jag känt är ångest. Den tar kål på mig, äter upp mig inifrån & ut och gör mig galen. 

Nu är det bara 6 dagar kvar tills planet lyfter iväg till usa, med eller utan mig. Satt idag vid matbordet och pratade om allt jag skulle göra där, hur kul det skulle bli att få träffa släkten igen, hur skönt det skulle bli att få komma bort från allt skit som händer i Sverige. 

Sen blev jag påmind om att chansen att jag får följa med är väldigt liten. 

På tisdag får jag beskedet om min kropp har blivit tillräckligt stark för att klara av det. 

Jag förebreder mig för det värsta, för som sagt - chansen är liten. 

Jag vill inte ha det såhär. Jag vill inte följa ett matschema och anpassa alla mina dagar efter det. Jag vill inte känna skuld så fort jag stoppar något i munnen. Jag vill kunna träna, äta normalt, få träffa människor, få känna mig fri och framför allt så vill jag vara frisk. 

fanfanfan. 

Det finns absolut inget possitivt med dethär. 

Vad hände?

Tiden ska stanna när vi rör varandra

Onsdag. Solen har lyst hela dagen och den här dagen har varit en himlans fin dag måste jag säga. Har för första gången på länge kunnat le utan att behöva anstränga mig, prata utan att blivit irreterad och umgåts med en väldigt fin person. 

Fick förövrigt ett matschema igår. Väldans mycket mat och mellanmål. Idag har jag även ätit min första potatis på över 4månader, tog emot regält och ångesten kom sakta smygandes för att sedan växa och bli jättestor inuti mig, men jag gjorde det. Kom ihåg det, ända sättet att bota ångesten är att gå emot den. Man vinner inget i längden på att undvika. 

I väntan på något gott

Godmorgon på er, just nu sitter jag i soffan hos mormor&morfar och väntar på att få åka iväg till erikbergsgården för nya koller och ett nytt möte. Frukosten blev åt helvete, många skrik och mycket tårar så dethär kommer inte gå bra alls känner jag. Men det är bara att försöka göra det bästa av situationen helt enkelt.
Hoppas ni får en bra dag fina ni. ♡

Sjukhus, förklaringar och helvetet

Hej på er och förlåt för min dåliga uppdatering. Men jag har varken haft orken, lusten eller motivationen.  Har faktist inte ens öppnat datorn på flera dagar.
Just nu är jag nere i en svacka, har funderat länge på om jag ska gå ut med dethär eller inte, men jag antar att det inte direkt är någon hemlighet och jag kommer nog få en massa frågor om varför jag inte är i skolan, varför jag är på sjukhus osv, och jag orkar inte svara på dem frågorna flera gånger om, så jag kommer gå ut med det här.

Ni som följt mig ett tag vet att jag länge haft problem med maten och vikten. På bara några veckor blev allt mycket, mycket sämre. Helt plötsligt åt jag ett äpple om dagen, endast. Det började med att de på gymmet började misstänka att något var fel, och efter dem vägt mig så beslutade dem att spärra mitt kort.  Och för två/tre veckor sedan var det så illa att jag fick åka in till akuten. Där visade det sig att mina organ börjat lägga av. Japp, ni läste rätt. Min kropp har altså tagit så mycket stryk av dethär, att mina organ inte funkar som dem ska. Jag kommer kanske inte kunna få barn när jag blir stor (Inte för att jag vill det, men iallafall). Dessutom ligger min puls på 30 och mitt blodtryck på 80.(Normalt ska pulsen ligga runt 60 och blodtrycket ska ligga runt 120). 

Jag blev inlagd direkt och fick vätska genom dropp. Blev övervakad när jag åt, var tvungen och vila minst 30 minuter efter jag ätit osv.

I onsdags ringde dem från eriksbergsgården och ville att vi skulle komma dit. Efter att dem pratat med mig och min familj i 20minuter så säger dem att de inte tänker göra som dem brukar, det vill säga göra en närmare utredning, utan dem ansåg att mitt tillstånd är så pass akut nu att dem inte har tid med sånt. Det står mellan liv och död, sa dem.

Nu ska jag dricka 4 näringsdrycker om dagen, samt helst försöka äta lite mat också. Vi ska på ett till möte med dem på tisdag och jag hoppashoppashoppas att vi kommer fram till någonting bra som inte har något med inläggning att göra. De ville lägga in mig sist, men där sa faktist mamma&Per nej. 

Som det ser ut nu kommer jag inte att få följa med min familj till usa om två veckor. Varför? Just för att min kropp aldrig skulle fixa flygresan dit, värmen och för att mina organ inte funkar. Läkarna säger att det är helt omöjligt att jag klarar av att åka. Och jag är så otroligt ledsen över dethär, för det var verkligen någonting som jag sett fram emot så mycket.

Så nu vet ni. Jag kommer heller inte komma till skolan då jag är sjukskriven. Att gå i skolan skulle vara alldeles för ansträngande för min kropp, jag behöver någon som har koll på mig hela tiden så inget händer och jag måste vara överbevakad så jag inte rör på mig för mycket, så jag dricker mina näringsdrycker osv.
Jag får inte ens gå på en liten, lätt promenad i snigelfart runt kvarteret, utan måste vara så stilla som möjligt.

Dethär är inte ett roligt för fem öre och jag hoppashoppashoppas att jag kan lyckas avskräcka folk från denhär skiten. 

The turth

Mina tårar sprutar, min mun skriker saker som jag får ångra och knytnävarna slår sönder allt som är i vägen. Mina ben bär mig till badrummet där jag sedan ramlar ihop på golvet och gömmer ansiktet i händerna och gråter. Bryr mig inte om mamma som står utanför och gråter hon också, bryr mig inte om hur orolig hon är, bryr mig inte om att hon säger att jag behöver hjälp. Bryr mig inte om någonting. Vill bara här ifrån, fort.